Kidnappad
Kvinnan med kriminell bakgrund tittade länge på sina barn, med sin lömska blick.
"Horbarn" tänkte hon.
"Hur fan fick jag till dem egentligen? De är nog det sämsta jag har producerat nångång i hela mitt liv. Jag lyckades till och med bättre med det hembrända rödvinet som jäste över. "
Ex-mannen stod utanför huset med bilen igång, klar för start.
Han tittade på klockan, och tittade upp mot huset.
Inget tecken på liv någonstans...
Kvinnan kastade i de sista sakerna och kläderna i barnens ryggsäckar.
Tog fram deras ytterkläder och kastade dem i ansiktet på dem.
"Klä på er!" spottade hon ut.
De två barnen, tittade sorgset på sin mor, gav varandra varsin förstående blick och började ta på sig sina jackor.
"Skynda er för fan! Han väntar ju!"
Stressade försökte de komma i de alledes för små jackorna.
De hade börjat växa mycket på sistonde. Varken modern eller deras far verkade förstå att det var dags för nya kläder.
"Men vad i helvete! Ni är ju sena! Va fan håller ni på med? Har ni blivit alledes efterbliva, kan ni inte ens ta på er era kläder?"
I sin ilska röck hon tag i flickan, ruskade henne så hårt att flickans huvud flög fram och tillbaka.
Kvinnan morrade: "Ungjävel, du är nå jävulskt lik din far ska du veta! Lika tafatt, och varken han eller du kan ju göra nåt vettigt alls!"
Flickan pep till och slet sig loss, medan hon sprang mot dörren.
Den yngre brodern fick tillslut på sig jackan, en söm gick upp vid axlarna.
Han tog upp flickans kvarglömda väska, tog på sig sin egen och flög mot dörren.
Modern sa inte ens ett farväl till sina barn.
Hon gav bara pojken en sista blick innan hon vände om på klacken med ett belåtet leende på läpparna...
Vid bilen stod fortfarande barnens far och tittade på klockan. "Var är dem?", tänkte han.
Tillslut gick han fram till huset, och knackade på.
Ingen svarade eller öppnade dörren. Inte ett ljud kom från huset.
Allt verkade öde.
"Hallå" skrek han och bankade hårt på dörren.
"Hallå, kärring! Vart är ungarna?! De skulle ha kommit ut för länge sen! Jag är redan sen till jobbet!" skrek han så ögonen mörknade och ansiktet blev rödare än färgen på han nya volvo.
Pojken kom ut på bron, där flickan väntade på honom.
Han suckade och gav väskan till henne. De gick ner för trappan och gick ut mot trottoarkanten.
Framför dem stod en svartglänsande bil. Ganska smutsig, men den verkade nytillverkad.
"Har pappa köpt en ny bil nu igen? sa pojken.
"Tydligen så har han det" svarade storasystern.
De öppnade bakdörrarna, klev in och satte sig.
Flickan gick in sist, stängde dörren och tog på sig säkerhetsbältet.
Hon gav inte sin far en blick, utan stirrade envist ut genom fönstret.
Pojken gnydde till och stirrade mållös på personen i framsätet.
Flickan tittade förvånat på sin bror och följde hans blick.
Dörrarna låstes med ett dovt klick...
Nutley -07
"Horbarn" tänkte hon.
"Hur fan fick jag till dem egentligen? De är nog det sämsta jag har producerat nångång i hela mitt liv. Jag lyckades till och med bättre med det hembrända rödvinet som jäste över. "
Ex-mannen stod utanför huset med bilen igång, klar för start.
Han tittade på klockan, och tittade upp mot huset.
Inget tecken på liv någonstans...
Kvinnan kastade i de sista sakerna och kläderna i barnens ryggsäckar.
Tog fram deras ytterkläder och kastade dem i ansiktet på dem.
"Klä på er!" spottade hon ut.
De två barnen, tittade sorgset på sin mor, gav varandra varsin förstående blick och började ta på sig sina jackor.
"Skynda er för fan! Han väntar ju!"
Stressade försökte de komma i de alledes för små jackorna.
De hade börjat växa mycket på sistonde. Varken modern eller deras far verkade förstå att det var dags för nya kläder.
"Men vad i helvete! Ni är ju sena! Va fan håller ni på med? Har ni blivit alledes efterbliva, kan ni inte ens ta på er era kläder?"
I sin ilska röck hon tag i flickan, ruskade henne så hårt att flickans huvud flög fram och tillbaka.
Kvinnan morrade: "Ungjävel, du är nå jävulskt lik din far ska du veta! Lika tafatt, och varken han eller du kan ju göra nåt vettigt alls!"
Flickan pep till och slet sig loss, medan hon sprang mot dörren.
Den yngre brodern fick tillslut på sig jackan, en söm gick upp vid axlarna.
Han tog upp flickans kvarglömda väska, tog på sig sin egen och flög mot dörren.
Modern sa inte ens ett farväl till sina barn.
Hon gav bara pojken en sista blick innan hon vände om på klacken med ett belåtet leende på läpparna...
Vid bilen stod fortfarande barnens far och tittade på klockan. "Var är dem?", tänkte han.
Tillslut gick han fram till huset, och knackade på.
Ingen svarade eller öppnade dörren. Inte ett ljud kom från huset.
Allt verkade öde.
"Hallå" skrek han och bankade hårt på dörren.
"Hallå, kärring! Vart är ungarna?! De skulle ha kommit ut för länge sen! Jag är redan sen till jobbet!" skrek han så ögonen mörknade och ansiktet blev rödare än färgen på han nya volvo.
Pojken kom ut på bron, där flickan väntade på honom.
Han suckade och gav väskan till henne. De gick ner för trappan och gick ut mot trottoarkanten.
Framför dem stod en svartglänsande bil. Ganska smutsig, men den verkade nytillverkad.
"Har pappa köpt en ny bil nu igen? sa pojken.
"Tydligen så har han det" svarade storasystern.
De öppnade bakdörrarna, klev in och satte sig.
Flickan gick in sist, stängde dörren och tog på sig säkerhetsbältet.
Hon gav inte sin far en blick, utan stirrade envist ut genom fönstret.
Pojken gnydde till och stirrade mållös på personen i framsätet.
Flickan tittade förvånat på sin bror och följde hans blick.
Dörrarna låstes med ett dovt klick...
Nutley -07
